ADF VIDEO

Svenska statens 18-månader långa beslag av 9-årig pojke driver föräldrar att känslomässiga rand

HSLDA Video

Home School familjer förföljs världen över. Denna video ingår Johanssons, liksom andra familjer från hela världen.

Förtvivlad

Förtvivlad pappa tar med sig sonen hem

Christer och Domenic under övervakade besök juli 2010

Efter ett och ett halvt år av besvikelser i domstolsprocesser och statligt övervakade umgängestillfällen à en timme per tillfälle var femte vecka, tog den av förståeliga skäl förtvivlade pappan som aldrig anklagats för något brott mot sin son, måndagen den 22a november, sonen Domenic 9 år, med sig hem för en längre umgängesperiod med familjen. Christer Johansson hade inget annat motiv än att få mer tid med sin son, samt tillåta Domenics farföräldrar som inte sett sitt barnbarn på nära 1,5 år, att få träffa sitt barnbarn. Onsdagen den 24 november ringde Christer polisen i Alva för att informera dem om att Domenic befann sig hemma.

Olyckligtvis så var detta umgänge inte godkänt av Gotlands socialtjänst. Det var samma socialtjänst som tog Domenic från ett flygplan och som därefter kvarhållit honom under 1,5 år och endast tillåtit föräldrarna att träffa sin ende son under en timme var femte vecka. Efter en så omänsklig behandling som vissa skulle kalla psykisk tortyr befinner sig nu pappan bakom galler med sonen tillbaka i statens vård. Skrämmande likt händelseförloppet på flygplanet i juni 2009, svepte beväpnad polis in i Johanssons hem och ryckte Domenic från hans föräldrar och farföräldrar. Han har uppgivits ha skrikit om och om igen, ”Jag vill inte åka tillbaka! Jag vill inte åka tillbaka till fosterhemmet!” 

Denna senaste händelse i den pågående Johanssonsagan startade förra måndagen när Christer tog med sig Domenic från ett statligt övervakat umgängestillfälle. Domenic åkte glad i hågen med sin pappa hem. Sedan tidpunkten när beväpnad polis tog pojken 18 månader tidigare från ett flygplan med destination Indien precis innan planet skulle lyfta så har Domenic bönat och bett sina föräldrar om att få komma hem. Socialtjänsten har gett Johanssons order att ignorera sin sons böner och att agera som om de inte vill att han kommer hem.
 

Domenic på båten på väg till Stockholm, hans sista timmar i frihet.

Tittar på medans polisen stormar planet straxt innan han omhändertas.

Förra måndagen kunde Christer Johansson inte längre ignorera sin sons böner. Familjen har redan lidit så oerhört och nu planerar svenska myndigheter att ställa Christer inför rätta för att ha tagit hem sin egen son. Christer arresterades förra onsdagskvällen och han ställdes inför rätta och kvarhölls i häktet på fredagen. Han kvarhålls misstänkt för olaga frihetsberövande, alternativt för egenmäktighet med barn. Enligt brottsbalken 4 kap. 2§ är brottspåföljden för anklagelserna fängelse i minst ett år och maximalt 10 år. Att bortföra ett barn under 15 år från socialtjänsten kan anses utgöra egenmäktighet med barn, om gärningen inte utgör brott mot frihet eller främjande av flykt med straffpåföljden böter eller fängelse upp till ett år. Christer kommer att ställas inför rätta inom två veckor. Under tiden kommer han genomgå en psykiatrisk utvärdering. Detta trots att Domenic under umgängestillfället varken blev skadad eller själv ville lämna sina föräldrars vård.

Innan Christer ringde polisen i onsdags så fick Domenic en underbar 1,5 dag tillsammans med sina föräldrar och åldriga farföräldrar. Enligt hans farbror var Domenic överförtjust över att få vara hemma och ville inte åka tillbaka till fosterhemmet. Som svar på Christers telefonsamtal till polisen kom flera polispatruller till Johanssons hem, svepte in och ryckte Domenic med sig ut i iskylan utan att ge honom tillfälle att ens ta med sig sin jacka.

Kampen mellan familjen Johansson och socialtjänsten på Gotland startade hösten 2008 när familjen valde hemundervisning för den då 7årige Domenic. Deras val av hemundervisning för Domenic grundade sig på att familjen planerade att flytta tillbaka till Indien där Christer och Annie träffades och gifte sig år 2000. Annie är född i Indien. Familjen bodde tillfälligt i Sverige, Christers födelseland, med planer att återvända till Indien 2009. Hemundervisning verkade vara det mest logiska valet för familjen eftersom Domenics föräldrar önskade hålla avbrott i att hans utbildning till ett minimum inför flytten tillbaka till Indien.

Hemundervisning var en legal möjlighet vid tidpunkten för det statliga omhändertagandet av Domenic men har sedan dess begränsats genom den 1500 sidor långa utbildningsproposition den regerande liberala alliansen röstade igenom till lag. Lagen hotar föräldrar men böter upp till 30.000 kronor och förlust av vårdnaden av sina barn om de skulle försöka eller fortsätta med hemundervisning utan tillstånd vilket kräver ”extraordinära omständigheter”.

När familjen Johansson kontaktade sin lokala skoladministration möttes de av motstånd. Skoladministrationen hotade familjen med anmälan till socialtjänsten om de inte skrev in Domenic i skolan. Trots att det fortfarande var lagligt på den tiden finns det många i regerings- och maktposition vilka är motståndare till hemundervisning. Familjen Johansson bestämde sig för att åberopa lagen trots skolans hot vilket tyvärr startade en mardröm för Domenic och hans familj. Trots starka påtryckningar från socialtjänsten att skriva in sonen i skolan, fortsatte Domenics mamma, som har en master i engelska, att undervisa sin son hemma under skolåret 2008-2009.

Den 25 juni 2009 går Domenic glatt tillsammans med sina föräldrar ombord på planet med destination Indien. Precis innan de skall lyfta, stormar på uppdrag av socialtjänsten, uniformerade poliser planet och tvingar med våld familjen Johansson att stiga av. Det var sista gången paret Johansson såg Domenic innan han tvingades in i fostervård.

För att lära mer om familjen Johansson och deras kamp för att få tillbaka sonen hem får ni gärna läsa de många berättelserna publicerade på denna blogg.

För att lära mer om Sveriges hårdhänta HVB och LVU-lagar, de lagar som används för tvångsvård och tvångsfosterhemsvård och hur de påverkar medborgarna och familjerna negativt finns en bok och filmserie av Daniel Hammarberg. Hammarberg, nu i trettioårsåldern, blev som tonåring tvingad till svenskt tvångsvård tills han fyllde 21. Som ett direkt svar på de egna erfarenheterna av svensk socialtjänst har Hammarberg studerat och skrivit om den kontinuerligt ökande rollen den Svenska Staten spelar i medborgarnas privata familjeliv. Hans bok, The Madhouse: A Critical Study of Swedish Society täcker diverse segment av det svenska samhället inklusive HBV och LVU. Hans filmserie i 25 delar beskriver oförtrutet socialismens frammarsch och ödeläggande resultat i Sverige. Hammarberg har även gjort en video om LVU-lagen, den lag som används för att reglera fosterhemsvård i Sverige vilken tydligt exemplifierar fällan och hopplösheten föräldrar och barn hamnar i när socialtjänsten blir involverade i deras liv. Elin en desperat 13-åring, skriver i ett svenskt barnhem endast timmar innan hon tar sitt liv, Mitt liv är ruinerat tack vare Linköpings socialtjänst. Det enda de gör är att förstöra andra människors liv, så akta er för dem. Om era föräldrar behöver hjälp, säg till dem att inte söka hjälp för det är säkrast.

Domenic och ett nytt tankesystem

Igår öppnade vi denna blog för människor som följt Johanssons fall och som vill vara gästskribenter här. Helen E. Lees, professor vid Birminghams Universitet i Storbritannien bidrog med denna artikel redan dagen därpå. Ur hennes PhD avhandling "Vad händer med jaget hos föräldrar och andra vuxna när de upptäcker möjligheterna med att välja hemundervisning". Genom hennes forskning, bidrar hon med intressanta insikter till detta tragiska fall om familjen Johansson. Vi fortsätter tacksamt att ta emot artiklar skrivna av gästskribenter. Skicka eventuella inlagor för överväganden till:
returndomenic@aol.com

Av Helen E. Lees - hennes websida här.

Domenic och pappa i gladare tider

Fallet rörande Domenic Johanssons föräldrar ser ut som en brutal tragedi av missförstånd som spelas upp. Detta stöds av information från den doktorandforskning som jag har gjort vid Birminghams Universitet i Storbritannien mellan åren 2007-2010.

Denna forskning markerar erfarenhetsmässig information vid upptäckten av hemundervisning och andra undervisningsalternativ, vilket antyder att för att förstå en sådan livsstil och sätt att se på utbildning och fostran av barn, måste man ha genomgått någon form av omvandlande erfarenhet. Resultatet är att de som, med slutsats dragen från min forskning, favoriserar hemundervisning och har upplevt denna omvandling, lever i "en annan värld" i jämförelse med människor som "tror" på den vanliga skolan.

Den filosofiska förståelse som stödjer denna idé kommer från Thomas S. Kuhn, som skrev "The Structure of Scientific Revolutions" 1969. Kuhn säger att när människor upptäcker ett nytt sätt att göra saker ändrar de på tankesystem, den "vedertagna mallen". Resultatet blir en disproportion av förståelse och kommunikation mellan dem i den gamla världen och dem i den nya.

Min forskning visar att hemundervisning är en "nytt" tankesystem och följaktligen - vad gäller utbildning som ett område med många alternativ - finns problemet med disproportion: Även om man i princip pratar om samma sak (utbildning), har man olika sätt att tycka och tänka angående hur den ska utföras. Detta innebär att man har en förståelse som kommer från ett visst tankesystem eller "världsbild", och man har inte lätt att förstå andra människor med ett alternativt tankesystem och med en annan "världsbild".

Det krävs ansträngning av människor i det "gamla" tankesystemet för att kunna se människor från det "nyas" synvinkel. Det ser ut som om de sociala myndigheterna har en allvarlig brist på förståelse och en oförmåga att förstå hur hemundervisning fungerar praktiskt och vad denna livsstil innebär. De verkar se situationen endast från sin egen synvinkel.

Min forskning antyder varför de tycks vara så omedgörliga vad gäller huruvida Domenic skall vårdas av sina "alternativa" biologiska föräldrar.

Kuhn talar också om det starka motstånd från de som representerar det "gamla" tankesystemet gentemot dem med det "nya" böjningsmönstret.

Om vi tillämpar detta på Domenics fall ger det en uppfattning om varför socialtjänsten verkar visa sådant starkt och oförtrutet motstånd mot Domenics föräldrar: Om socialtjänsten "ger sig" och låter Domenic komma hem till sin familj hotas deras övertygelse om att deras åsikter och världsbild är den "korrekta". Detta är en stark övertygelse och hotet mot deras värld måste förhindras till varje pris i nivå med deras personliga jag, även om det är sannolikt att denna uppfattning är förklädd i professionellt språk och logisk grund.

I Storbritannien finns det många exempel på när socialtjänsten har ett mycket svagt begrepp och begränsad uppfattning om de grundläggande koncepten för hemundervisning. Ofta ses det valet därför som "en dålig utbildning".

Problemet med dispropotion är globalt. Naturligtvis har hemundervisning granskats och lyfts fram genom olika akademiska forskningsmetoder i många sammanhang. Hemundervisning utgör där ett positivt (personligen och socialt) sätt att leva, så det handlar inte bara om utbildning. Det handlar om en livsstil.

Om en mamma vill följa naturmedicinsk praxis, till exempel (en mycket vanlig indisk och vedisk attityd till medicin), är detta en livsåskådning. Det anses vara en livsåskådning som är giltigt på dess egna villkor. Om det ses ur ett enbart medicinskt/vetenskapligt perspektiv kan den förlora sin giltighet.

Sedan jag började följa fallet Domenic Johanssons tvångsomhändertagande och sättet han hålls borta ifrån sina föräldrar, står det klart för mig att det som händer inte är baserat på gott omdöme, utan på fakta som bygger på en vilja att bibehålla giltigheten av en viss världsbild. Denna syn på en annorlunda världsbild kan i en demokrati inte tillåtas att utgöra den enda giltiga världsbilden.

Socialtjänsten på Gotland har inte alla svar och besitter inte sanningen. Deras världsbild är inte den enda giltiga. Deras fakta kan ses på olika sätt. Ett barn har rätt att växa upp i samma världsbild som föräldrarna och föräldrarna har rätt att uppfostra sina barn i sin egen världsbild. Med detta argument som grund, skulle det enda som skulle styrka överträdelse av respekt för en viss världsbild eller tankesystem vara att den på något sätt orsakade djup skada av barnet.

Jag ser inga tecken på att sådan skada skulle har tillförts Domenic av sina föräldrar. De verkar, efter vad jag har läst, hört, sett, känt och personligen bedömt, ha en kärleksfull attityd och en sund och giltig världsbild. Min forskning styrker det som familjen Johansson hävdar, att den situation som de upplever är orättvis. Varför är deras son borta och fråntagen deras vård? Det är inte en sund synpunkt i någon världsåskådning, faktiskt. Även om denna ofattbara historia utspelas måste Domenic naturligtvis förändra sin världsbild… Domenics föräldrar tvingas förändra sin. En dominans som i perspektiv skapar totalitarism på en nivå angående personliga val. En demokrati bygger på personliga val. Anslutningen till en världsbild - för oss alla - är inte säkrad genom att ta barnen från sina föräldrar.

Av Helen E. Lees - hennes websida här.

Söker gästbloggare

Söker gästbloggare

Ursäkt för de svåra översättning. Vi använde Google Translate för följande artikel.

 
Eftersom det är starten mer än sex månader sedan, har vänner Domenic Johansson blogg skriven anonymt av en person, med nådiga hjälp av ett team av människor volontärarbete bakom kulisserna med översättningar och redigering. I detta läge vill vi öppna bloggen för andra författare som brinner för vad som händer i Sverige och genom det är LVU-system och specifikt med familjen Johansson.
Gäst bloggare kan välja att skriva anonymt eller använda en by-line, om de vill. Inlagor från gästbloggare ersätts inte, eftersom detta är en världsomspännande, frivillig insats för att hjälpa Domenic återvända hem och hjälpa till att utbilda världen, såväl som svenskar, av de farliga fallgropar i det svenska LVU-system. Om du vill skriva en artikel för publicering på Friends of Domenic blogg, eller på den svenska versionen, Vanner till Domenic, kontakta oss privat på:
returndomenic@aol.com
Tack för ditt intresse för Domenic svåra situation och för vård tillräckligt för att hjälpa!

På samma sätt som det trampas på deras rättigheter, trampas det även på dina

Medan myter och fantasier flödar över - väntar sanningen i tysthet på de som är öppna för den.

I en pågående debatt på internet fortsätter familjen Johansson oförtrutet att hävda att Socialtjänsten har begått brott mot de mänskliga rättigheterna. Man behöver inte leta länge för att hitta olika påståenden angående det här fallet, påståenden som har sina rötter i myter och fantasier, men som ändå vidhålls som skäl till varför en liten pojke rycktes ifrån sina grundläggande mänskliga rättigheter - att bli älskad och vårdad av sin familj. Det verkar precis som om människor känner sig mer bekväma med att stanna i sina misstankar än att söka efter sanningen. Många verkar nöjda med att bara samtycka till att vara en del av problemet hellre än att jobba på att bli en del av lösningen. Kan det vara så att sanningen är alldeles för skrämmande att se i vitögat? Är det bara enklare att tro på att det fanns giltiga skäl till att beröva familjen sina rättigheter än att konfrontera galenskapen som förekommer innanför de svenska gränserna?

En tidigare bild av Domenic, välmående hos sina föräldrar.

Alla historier har två sidor. Socialen har sin version precis som familjen Johansson har sin. Vad det gäller Socialen så har de i en artikel, publicerad i svensk press i Juni 2009, deklarerat sina skäl för att ta Domenic ifrån sin familj. I den artikeln betonar Lena Celion, ordförande för Barn och Utbildningsnämnden på Gotland, starkt att det hör till Domenics rättigheter att bli inskriven vid allmän skola och att det också är kommunens plikt att tvinga Domenic att börja i svensk skola, trots att familjen klart deklarerat att deras avsikter har varit att lämna Sverige för att uppfostra pojken i mammans hemland, Indien. Celion sammanfattar sina argument med, "Det är hans rättighet. Vi gör detta för pojkens skull".

"Pojkens skull" och "kommunens skyldighet" är de skäl som Socialtjänsten offfentligt har framfört som anledningar för att omhänderta Domenic. Och i de rättegångshandlingar som författaren till denna artikel noga har läst, framgår det att rätten stöttar Socialtjänstens yrkande på pojkens "rätt" till allmän skolutbildning som anledning till omhändertagandet. Även medan många vägrar att acceptera Johansson sida av saken som sanning, så är det flera av dessa som inte heller accepterar Socialens agerande i fallet. Varför inte? Är det p.g.a. att ett sådant övergrepp av en myndighet är för svårt att tro på och ta till sig? Är det enklare att avfärda Socialens skäl för att omhänderta pojken än det är att se deras verkliga avsikter? Är det enklare för en befolkning att vända ryggen till än att tro på att ett barns liv och rättigheter kan bli förstörda p.g.a. kraven på en allmän skolgång? Och när vi överväger Socialens "omtanke" om Domenic, bör vi också fundera på vad Domenic skulle svara ifall han blev tillfrågad. Sannerligen skulle denne lille pojke, upplöst i tårar vid sluten på de övervakade mötena med sina föräldrar, om han blev tillfrågad, böna för sina rättigheter att få vara hemma med sin familj.

Som sagt så finns det två sidor av denna historia. Du har just läst Socialens version, fundera nu på båda versionerna i sitt sammanhang. Du har en unik möjlighet att göra detta, eftersom de juridiska ombuden för mänskliga rättigheter, som företräder familjen Johansson, har gjort det möjligt för oss alla att ta del av dessa handlingar.

Domenic idag, lidande i Socialens vård,

helt utan rättigheter.

Om du är en av de som inte tror på familjen Johanssons version och samtidigt avfärdar Socialens offentliga uttalande, så ber vi dig tänka över familjen Johanssons försvarares situation. De juridiska ombuden har tillgång till alla rättsliga handlingar från båda sidor av saken. Trots att de har läst igenom alla yrkanden ifrån Socialtjänsten, så fortsätter de att stå på familjen Johansson sida. Det faktum att ombuden har läst och sett alla klagomål och ändå har fortsatt med detta fall, är för varje logiskt tänkande person en indikation på att något i Socialens version är allvarligt fel. Allt man behöver göra är att läsa uppropet till Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Såväl som för artikelförfattaren, som för övriga som har den unika förmånen att ha tillgång till båda sidorna av historien, och för dem som efter att ha läst och gjort juridiska överväganden vad det gäller all information, fortsätter vi att kämpa med arbetet att återförena Domenic med sin familj. För på samma sätt som de trampar på Domenic och hans föräldrars rättigheter, så trampar de på dina och mina. Och på det sätt som deras rättigheter återställs och skyddas, så är det också med dina och mina rättigheter.

Moment 22: Den yttersta grymheten

I december 2009, sex månader efter Domenic slets bort

I december 2009, sex månader efter att deras käre son slets bort från dem, var Christer en man som var fullt villig att samarbeta med Visbys socialtjänst i ett försök att återföra Domenic till sin familj. I ett svuret uttalande inför kammarrätten, gick denne far med på att följa hela den vårdnadsplan som planerades för Domenic, med undantag för att Domenics vård skulle tillgodoses medan han fortsatte att bo i det föreskrivna familjehemmet. Paret Johansson var villiga att göra allt och vad som helst socialtjänsten på Gotland krävde, så att de till slut skulle få sin son återlämnad hem.

Den grymmaste aspekten av detta fall är fräckt registrerat i domstolsbeslutet i december 2009. I ett moment 22-scenario förlorar alltså paret Johansson sin son om de går med på hela LVU-vårdplanen, som innefattar föreskriven familjehemsplacering. Paret Johansson förlorar likväl sin son om de går med på LVU-vårdplanen, förutom den föreskrivna familjehemsplaceringen. I sin slutsats skriver domstolen:

”Frågan är härmed om behövlig vård kan ges på frivillig väg. I vårdplanen anges bl.a. att Dominic ska vara placerad i familjehem, vilket Annie Johansson och Christer Johansson inte har samtyckt till. Kammarrätten kan därmed konstatera att erforderligt samtycke till behövlig vård inte föreligger. Vid sådant förhållande ska länsrättens beslut att bereda Dominic vård enligt LVU stå fast. Överklagandena ska därför avslås.”

Med andra ord: Paret Johansson underkastade sig alla krav från socialtjänsten på Gotland. Dessa krav inbegrep vad vissa skulle beskriva som ett framtvingat domstolserkännande, att de hade gjort felaktiga val för Domenic vilket socialtjänsten anklagade dem för. Kraven inbegrep också att paret Johansson måste gå med på allt i LVU-vårdplanen, inklusive den föreskrivna familjehemsplaceringen för sin son. Därför var de utdömda om de underkastade sig alla krav och utdömda om de inte gjorde det. Den maximalt möjliga fogligheten uppnåddes med denna lidande familj, inklusive förnekandet av deras eget naturliga levnadssätt. Sedan, när de befann sig i fullständig underkastelse, förnekades de allting.

 

Hur ska man förstå detta fall?

 

De enkla och tydliga fakta är dessa: Ett kärleksfullt, lyckligt och hälsosamt barn togs utan rättsprocess från sina föräldrar av obestämbara (och felaktiga) ideologiska skäl. Hans familj blev sedan straffad för det trauma den hade upplevt, och därför att de inte helt enkelt fogade sig i förlusten av sitt barn. Det finns inget lagligt, inget logiskt och inget rättvist i detta scenario. Att detta kan hända i ett modernt och efter vad man kan anta demokratiskt land är helt obegripligt. Alla fria välvilliga medborgare, i alla världens länder, borde vara oroade när en stat har makten att ohindrad agera på detta sätt. Detta fall borde angå oss alla. Alla föräldrar, alla familjer, och alla som tror på mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet.

 

Läs hela artikeln här

Domstolsdatum framflyttat till den 2 september

Svensk domstol har gått med på att skjuta fram nästa domstolshörande till den 2 september, vilket ger familjen och dess ombud mer tid att framgångsrikt överklaga beslutet från mitten av juni att koppla bort Ruby Harrold-Claesson från fallet, högt respekterad människorättskämpe och ordförande i Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter. Den nya omgången överklaganden i rätten skulle från början ha påskyndats och behandlats den 13 juli i Harrold-Claessons frånvaro.


Detta nya överklagande av ”förvaret” av Domenic, ingavs av Ruby Harrold-Claesson på paret Johanssons vägnar bara några dagar innan hon blev fråntagen fallet. Den tidigare omgången överklaganden rörde det ursprungliga ”tillfångatagandet” av Domenic. I den omgången ”representerades” paret Johansson av domstolens utsedda ombud, vilket resulterade i att Domenic förblev skild från sina föräldrar.

Det är av just denna orsak Christer Johansson har avfärdat det ombud domstolen tidigare utsett, och bett att bli representerad av den kraftfulla Ruby Harrold-Claesson.


Som Friends of Domenic Johansson kunde berätta förra månaden, blev Harrold-Claesson fråntagen fallet av svensk domstol efter att Domenics offentligt utsedda ”försvarare” klagade till domstolen över hennes medverkan. Som ordförande i Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter, är Harrold-Claesson en välkänd och respekterad förkämpe för familjer som hamnat i vårdnadskonflikter med socialtjänsten, och har vunnit många sådana mål, så att ett flertal barn kunnat återbördas i sina kärleksfulla föräldrars vård. Hon har överklagat domstolens beslut att frånta henne fallet.

Den 25 juni 2010 är det ett år sedan det då sjuåriga barnet med våld togs från sina föräldrar. Polisens ingripande å Visby socialtjänsts vägnar var så traumatiskt för Domenic att han enligt vittnen kräktes under och efter den chockerande upplevelsen. Flygplan i vilket familjen satt, med destination Indien, stormades alldeles före start. Det berättas att pojkens mor, Annie, kollapsade vid ingripandet. Familjen avsåg att emigrera till Annies hemland Indien.


Vid slutet av förra året hade paret Johansson fått avslag på alla sina överklaganden av omhändertagandet av deras enda barn. I kammarättens beslut av december 2009 anförs som försvar för omhändertagandet det faktum att Domenic undervisades i hemmet (lagligt i Sverige vid den tidpunkten), att hans föräldrar valde att skjuta på eller avstå från vaccinationer (även det lagligt) och att pojken hade två hål i sina mjölktänder.

Annie är född i Indien. Hon flyttade med Christer till hans hemland Sverige efter att Indien drabbats av en jordbävning och paret förlorat allt de ägde i ett försök att starta en mindre resebyrå. Vid tiden för jordbävningen var Annie gravid med Domenic. Paret planerade alltid att återvända till Indien där Annies stora familj bor, och skulle äntligen ha gjort det den dag Domenic blev tillfångatagen.

Fallet Johansson till Europadomstolen

LÄS hela den rättsliga petition som Johanssons överlämnat till Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter. Tack till alla som hjälper till i det här fallet och tack till alla andra stödjande - att sprida nyheten om deras svåra belägenhet och som ber för denna sörjande familj.

Tack vare HSLDA, ADF och Harrold-Caesson - hela världen kan nu läsa det juridiska dokument som tillbakavisar alla påståenden om Johanssons påstådda vanskötsel, svår psykisk misshandel och andra allvarliga orättvisor som svenska myndigheter stått för. Du hittar dokumentet här: Framställning till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna företrädande den lidande Domenic, Annie och Christer Johansson, liksom den utvidgade familjen Johansson i Sverige som omfattar familjen Kumar i Indien.

Fast-track

Socialen påskyndar nytt mål i Harrold-Claessons frånvaro

Kampen fortsätter för lille Domenic Johansson som togs från sina förtvivlade föräldrar på grund av att han hade blivit hemundervisad en kort period, stannat hemma hos mamma i förskoleåldern och, enligt vad som påstås, var för tillgiven och utåtriktad.

Personer som nära håll observerat den statliga ”kidnappning” som familjen Johansson utsatts för, håller för troligt att Socialnämnden i Visby pressar svenska domstolar att påskynda behandlingen av en ny omgång överklaganden i ett försök att få dessa fall ogillade långt innan Ruby Harrold-Claesson återfår sin roll som ombud för Domenics föräldrar, Annie och Christer Johansson.

Tidigare den här månaden fråntog Harrold-Claesson fallet av svensk domstol efter att Domenics offentligt utsedda ”försvarare” klagade till domstolen över hennes deltagande. Harrold-Claesson, ordförande i Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter, är en välkänd och respekterad förkämpe för familjer som hamnat i vårdnadskonflikter med socialtjänsten, och har vunnit många sådana mål, så att ett flertal barn kunnat återbördas i sina kärleksfulla föräldrars vård. Hon har överklagat domstolens beslut att frånta henne fallet.

Det ryktas att nästa följd av rättegångsmål kommer att behandlas av domstolen på Gotland redan andra vecka i juli. Detta nya överklagande av ”förvaret” av Domenic, ingavs av Ruby Harrold-Claesson på paret Johanssons vägnar bara några dagar innan hon blev fråntagen fallet.

Den tidigare omgången överklaganden rörde det ursprungliga ”tillfångatagandet” av Domenic. I den omgången representerades paret Johansson av domstolens utsedda ombud, vilket resulterade i att Domenic förblev skild från sina föräldrar. Det är av just denna orsak Christer Johansson har avfärdat det ombud domstolen tidigare utsett, och bett att bli representerad av den kraftfulla Ruby Harrold-Claesson.

Den 25 juni 2010 är det ett år sedan det då sjuåriga barnet med våld togs från sina föräldrar. Polisens ingripande å Visby socialtjänsts vägnar var så traumatiskt för Domenic att han enligt vittnen kräktes under och efter den chockerande upplevelsen. Flygplan i vilket familjen satt, med destination Indien, stormades alldeles före start. Det berättas att pojkens mor, Annie, kollapsade vid ingripandet. Familjen avsåg att emigrera till Annies hemland Indien.

Vid slutet av förra året hade paret Johansson fått avslag på alla sina överklaganden av omhändertagandet av deras enda barn. I kammarättens beslut av december 2009 anförs som försvar för omhändertagandet det faktum att Domenic undervisades i hemmet (lagligt i Sverige vid den tidpunkten), att hans föräldrar valde att skjuta på eller avstå från vaccinationer (även det lagligt) och att pojken hade två hål i sina mjölktänder.

Annie är född i Indien. Hon flyttade med Christer till hans hemland Sverige efter att Indien drabbats av en jordbävning i vilken paret förlorade allt de ägde. Vid tiden för jordbävningen var Annie gravid med Domenic. Paret planerade alltid att återvända till Indien där Annies stora familj bor, och skulle äntligen ha gjort det den dag Domenic blev tillfångatagen.

Sveriges statsunderstödda ”kidnappning” av hemundervisad 7-årig pojke närmar sig ettårsdagen

En granskning av det uppenbart felaktiga domstolsbeslutet i december 2009 som tillåter socialtjänsten att tvångsomhänderta lille Domenic

Det var för ett år sedan som beväpnad polis på order från socialtjänsten på Gotland, stormade ett flygplan i Stockholm som var på väg till Indien, och med våld förde bort familjen Johansson. Deras brott? De hade under en kort period hemundervisat sitt enda barn i ett land som ser med förakt på familjer som hemundervisar sina barn, och som precis denna vecka har antagit en ny skollag som gör hemundervisning olaglig över hela Sverige. Denna artikel går igenom familjen Johanssons liv och den svenska kammarrättens beslut i december 2009 som i verkligheten håller en familj fånge på Gotland.

När kulturer krockar

Eftersom modern är från Indien, växte Domenic upp på ett något annorlunda sätt än andra svenska barn, vilket naturligtvis gjorde att han anammade indiska sätt och sedvänjor. Annie, den nu åttaårige pojkens mor, tror på ett enkelt liv där mödrar själva uppfostrar sina barn fram till skolådern. Därför skrev Annie och hennes man Christer aldrig in Domenic på något dagis eller någon förskola och blev därför upprepade gånger trakasserade av socialtjänsten på Gotland för deras val att uppfostra Domenic hemma. (Klicka på bilden för förstoring.)

I Sverige är ett barn ovanligt om det inte börjar på dagis strax efter födelsen samtidigt som mödrarna återgår till arbetet. Domenic och Annie var undantaget, och inte regeln. Därför tilldrog sig deras levnadssätt uppmärksamhet. Mor och barn stannade hemma tillsammans varje dag, och åtnjöt den mest naturliga av relationer. Trots det lades detta faktum chockerande nog familjen till last i domstolsbeslutet från december 2009 om att fortsätta tvångsomhänderta Domenic. I domstolsprotokollet från december 2009 står det att ”… föräldrarna har tagit en risk genom att inte låta Domenic delta i barnomsorg och skolgång”. När, i mänsklighetens historia, har det varit en ”risk” att en mor själv uppfostrar sitt barn hemma?

”Lever i skuggan”

Domstolen har tydligt lagt Annies ställning som utlänning i Sverige henne till last. Det är nämligen så att Annies ursprungsspråk är engelska, men trots det har hon lärt sig att tala och läsa lite svenska sedan hon immigrerade till Sverige 2001. Å andra sidan pratar Christer både engelska och svenska flytande, liksom även Domenic. Under årens lopp har Christer till största delen stått för översättningen åt Annie och fört hennes talan. Gotlands socialtjänst har tolkat Annies beroende av sin man att kommunicera i hennes ställe som en svaghet, något som citeras i domstolsprotokollet från december 2009, vilket hävdar: ”Annie Johansson lever i skuggan av sin make.” Om du flyttar till ett främmande land med din make, som växte upp i det landet, skulle inte du också i stor utsträckning vara beroende av honom om du inte talade landets språk särskilt bra? Skulle ett sådant beroende göra dig olämplig som förälder?

Modern innehar magisterexamen men ”saknar förmågan”

Annie erhöll sin kandidatexamen (B.A.) från universitetet i Poona 1994 och sedan sin magisterexamen (M.A.) från universitetet i Pune, 1996. Hon studerade sedan vidare genom att både erhålla ett First Class-diplom i marknadsföring och public relations, också 1996, från Bombay Institute of Management Studies och ett diplom från Distinction in Information and Systems Management från Aptech Computer Education school 1998. Ändå lyckades socialtjänsten på Gotland övertyga kammarrättens domare att emedan Annie har ”viljan” att vara en god mor, en person med flera universitetsexamen, så har hon inte ”förmågan”. Besluten från december 2009 slår fast att ”Christer Johansson och Annie Johansson har viljan att agera som bra föräldrar men saknar förmågan”. Har du en magisterexamen, eller kanske bara en kandidatexamen? Om så, krävdes det inte ett visst mått av kunskap, självdisciplin, mogenhet och ”förmåga” för att erhålla den?

En berövad moders ”mående”

Enligt paret Johansson började socialtjänsten på Gotland under hösten 2008 att aktivt undersöka och trakassera dem efter att familjen meddelat den lokala skolan sin intention att hemundervisa Domenic under en kort period innan de skulle flytta till Indien. Den obligatoriska skolåldern är 7 år i Sverige. Domenic blev 7 år i september det året. Vid den tidpunkten var hemundervisning fortfarande laglig i Sverige. I ljuset av den förestående emigrationen till Indien, agerade paret Johansson för sin sons bästa genom att göra ett val vad gäller undervisningen som på ett naturligt sätt skulle minimera avbrottet i hans studier medan de flyttade.

Även om hemundervisning vid den tiden var laglig i Sverige, var många i myndighetsposition emot tillämpningen, vilket visade sig just denna vecka då den svenska riksdagen den 22 juni godkände en ny skollag som gjorde hemundervisning olaglig i Sverige. År 2008 möttes familjen Johansson av motstånd mot sina hemundervisningsplaner både från tjänstemän på de lokala gotländska skolorna och från anställda på socialtjänsten. På detta sätt började förhören och undersökningen av familjen Johansson. Eftersom det var deras lagliga rätt, stod paret Johansson på sig i sitt beslut och hemundervisade Domenic under hans första skolår.

Vid skolårets slut, tog trakasserierna från socialtjänsten ut sin rätt på Annie, men hon höll ändå ut. Emellertid, efter det att Sverige har ”kidnappat” hennes son, så har Annies hälsa försämrats kraftigt, vilket noterades i beslutet från december 2009: ”Hennes mående påverkar starkt hennes förmåga att vara förälder”.

Låt oss överväga detta i sammanhanget: I december 2009 hade familjen Johansson terroriserats av Gotlands socialnämnd under mer än 16 månader; de hade fått sitt hem invaderat och genomsökt av beväpnad svensk polis; de hade blivit förföljda av beväpnad polis, på begäran av socialnämnden, till själva slutet av flygplansplattan vid en internationell flygplats; de hade hjälplöst åsett då beväpnad polis stormade flygplanet där de var passagerare; de hade med våld tvingats av flygplanet; de hade, när de väl hade återvänt till flygplatsen, blivit lurade att gå med på att socialtjänsten skilde Domenic från dem genom att påstå att de bara skulle ta honom ”till rummet bredvid”, bara för att några minuter senare få reda på att han kvickt hade förpassats från flygplatsen och var på väg tillbaka till Gotland och in i påtvingad familjehemsvård. De hade utstått talrika möten med socialtjänsten då de bönade att få tillbaka sin son; man hade ljugit för dem att han skulle återlämnas om tre dagar; de anklagades för att försumma honom på grund av två hål som upptäckts i hans barntänder, i efterhand, under de tre dagarna efter tvångsomhändertagandet; de hade tagit sig igenom tre nivåer av rättegångsförhandlingar i sina försök att få sin son återlämnad till sig; de han inte fått tillåtelse att se sin son förutom en timme var femte vecka. Alla dessa trauman som är begångna av staten, och kammarrätten bedömer Annies lämplighet som förälder utifrån hennes ”mående”! Hur ironiskt är det inte att samma människor som skapade terrorn och kaoset i familjen Johanssons liv är de som nu hävdar att Annie är olämplig att vara förälder på grund av sitt ”mående”. Den svenska socialtjänsten på Gotland har kränkt och slitit sönder en fredlig och kärleksfull familj. Nu bestraffar de den familjen på grund av deras lidanden.

Föräldrarnas vånda betecknas som ”bristande förmåga” under övervakade besök

Beslutet från december 2009 indikerar att Domenic och hans föräldrar inte vet hur man interagerar med varandra under myndighetsövervakade besök. Protokollet slår specifikt fast att ”Både Christer och Annie Johansson uppvisar en bristande förmåga …. Det saknas en ömsesidig dialog och samspel”.

Sedan Domenics bortförande, har Annie och Christer kämpat sitt livs kamp mot krafter med till synes obegränsad makt och resurser. De tillåts träffa sitt barn under en timme var femte vecka under övervakning av myndigheterna, och tillåts prata med honom i telefon under 10 minuter varannan vecka också under övervakning av myndigheterna. Under dessa gånger av flyktigt interagerande med sin son, är de strängt begränsade i vad de kan säga och göra i Domenics närvaro och de övervakas hela tiden.

Under ett besök började Annie, då hon blev överväldigad av känslor när hon såg sin son efter en sådan lång separation, gråta. Istället för att förstå och sympatisera med den smärta som Domenic, Annie och Christer upplevde, hotade den närvarande socialarbetaren dem, och sa åt dem att om Annie grät igen skulle besöket omedelbart upphöra. Kan du föreställa dig att du blir hotad med att förlora din värdefulla timme var femte vecka du har med ditt barn bara för att du beter dig naturligt, som en förkrossad mor som håller på att förlora sitt barn? Är det alls konstigt att de alla tre, Domenic, Annie och Christer inte vet vad de ska säga eller hur de ska bete sig under den ständigt närvarande granskningen av en närvarande socialarbetare? Trots det anklagas denna familj i kammarrättens beslut från december för att ha en ”bristande förmåga” när de träffar varandra under omöjliga omständigheter. Återigen, denna familj är straffad för lidanden skapade av staten.

Hur långt måste vi sträcka vår föreställningsförmåga för att förstå den påfrestning som en relation mellan förälder och barn utstår när socialtjänsten för bort ett barn från sitt hem. Alltsedan deras separation har Domenic, Annie och Christer utstått stor förvirring och omöjliga anpassningar. Domenic såg fram emot att få börja sitt nya liv med sina föräldrar och stora familj i Indien, men blev istället tvingad att leva i främlingars hus i Sverige. Vid den tidpunkt då han skulle ha börjat skolan i Indien, tvingades han börja skolan i Sverige. På sin åttonde födelsedag nekades han tillstånd att träffa sina föräldrar. När hans första jul borta från sina föräldrar kom, nekades han återigen tillstånd att besöka eller ens prata i telefon med föräldrarna han alltid har älskat. Istället tvingades Domenic att fira sin födelsedag och jullov med främlingar, medan socialarbetarna omgav sig själva med familj, vänner och kära.

Det finns också andra restriktioner. Paret Johansson tillåts inte att ta med sig gåvor och något extra gott till Domenic. Christers till åren komna far och hans rullstolsbundna mor, Domenics farfar och farmor, nära och kära för honom sedan födelsen, följde med familjen till de myndighetsövervakade besöken. Oförklarligt nog fick dessa vänliga människor ibland finna sig i att vara utestängda från besöksrummet. Ingen förklaring och inget skäl angavs.

Enligt paret Johansson har de blivit instruerade att alltid le när de ser Domenic och aldrig prata om separationen. I själva verket förväntas de agera som om allting är helt i sin ordning när de träffar sin son. De har inte friheten att berätta för Domenic att de inte håller med om att han bor i ett familjehem. De har inte friheten att berätta för Domenic att de kämpar för att få hem honom. Istället ska de, enligt paret Johansson, interagera med sin son på ett sådant sätt som uppenbarligen ska leda till att lille Domenic ska tro att hans bortförande från sin familj är helt acceptabelt för hans mor och far.

Vi har dock ingen aning om vad socialarbetarna berättar för Domenic. Om hans far och mor inte har tillåtelse att prata om separationen och inte har tillåtelse att berätta för Domenic att de kämpar för honom, gör inte det att Domenic undrar vad hans föräldrar tänker? Gör inte det en liten pojke totalt förvirrad angående vad som hänt och utelämnad åt vilket budskap socialarbetarna och familjehemsföräldrarna väljer att berätta för honom? Barn anklagar självklart ofta sig själva för familjesvårigheter. Om Annie och Christer inte har tillåtelse att försäkra Domenic att han är älskad och att man är mån om honom och vill ha honom tillbaka hem, riskerar då inte denna lille pojke att lida mycket allvarlig och långvarig psykologisk skada? Vi undrar också vad som händer i Domenics familjehemsplacerade liv som han kanske är förbjuden att dela med sig av till sina föräldrar.

Det står klart varför Domenic, Annie och Christer inte vet vad de ska säga eller göra när de träffar varandra. Denna familj har blivit inget annat än marionetter åt hjärtlösa marionettspelare. De har hotats till att göra och säga så lite som möjligt när de besöker Domenic. Frågan kvarstår: vad har Domenic fått berättat för sig eller gått igenom för att inte längre interagera naturligt med sina föräldrar? Varför lider Domenic av stora minnesluckor, vilket hans oroliga föräldrar har lagt märke till?

Nationell hälso- och sjukvård – Hur en mans samvetsgranna ansträngningar att återfå hälsan användes emot honom

Sverige är ett socialistiskt land. Landets hälso- och sjukvård administreras av staten, till skillnad från privat hälso- och sjukvård där patienten åtnjuter sekretessen mellan läkare och patient. I ett socialistiskt system är din patientjournal statens angelägenhet.

I Domenic Johanssons fall, användes Christers patientjournal från tidigare år slutligen emot honom. Efter jordbävning och familjens emigration tillbaka till Sverige, drabbades Christer en period av kraftig depression. Trots det gjorde han rätt. Han erkände detta tillstånd och sökte hjälp från det svenska sjukvårdssystemet. Efter en psykiatrisk utvärdering, fick Christer den antidepressiva medicinen Seroxat (också känt som Paxil). Olyckligtvis kan denna läkemedel ha allvarliga bieffekter och Christer föll offer för några av de värsta, inklusive beroende.

Ännu en gång gjorde Christer det rätta. Han erkände sitt ytterligare försämrade tillstånd och sökte igen hjälp från det svenska sjukvårdssystemet, som denna gång erbjöd det populära svenska botemedlet mot depression: elektrokonvulsiv terapi (ECT). Eftersom Christer är en välinformerad och intelligent man, kände han redan till farorna med ECT och avvisade den psykiatriska klinikens erbjudna botemedel. Christer konstaterade att han bara hade en valmöjlighet: att vänja sig av med Paxil, något han lyckades med efter flera månader.

Olyckligtvis för Christer är svenska medborgares patientjournaler inte privata. Alla myndigheter eller anställda, verkar det som, kan få tag på en medborgares journal. Som i oräkneliga andra barnavårdsutredningsfall, erhölls Christers patientjournal av Visbys socialtjänst och de ofta motstridiga diagnoserna på Christers mentala tillstånd 2003 användes 2009 emot honom. Som svar på detta begärde Christer en ny psykiatrisk utvärdering. Den senaste psykiatriska utvärderingen dokumenterar Christers ansträngningar och tillhandahåller en ny utvärdering och slutsats av Visbys vuxenpsykiatriska avdelning som är daterad 11 oktober 2009. Enligt rapporten, vilken lämnades in i sin helhet till kammarrätten, är Christer frisk och helt fri från någon mental sjukdom eller annan diagnos.

Även med denna senaste psykiatriska utvärdering som visar både att Christers depressiva sjukdom och de allvarliga bieffekterna han drabbades av från den psykiatriska medicineringen tryggt ligger i det förgångna, fortsatte domstolen att insistera på i sitt beslut i december att Christer lider av en psykiatrisk sjukdom. Förvånande nog tillerkänns denna ”diagnos” i det skrivna beslutet ”… enligt socialnämndens uppfattning en faktor som påverkar Christer Johanssons omsorgsförmåga”. Bevisligen väger åsikten från en professionell psykiatriker vid Visbys vuxenpsykiatriska avdelning mycket lätt i Stockholms kammarrätt i förhållande till en ”uppfattning” hos personalen på Gotlands socialtjänst.

Terroriserade till underkastelse

Även om Annie och Christer stod på sig mot socialtjänsten på Gotland i försvar för sina rättigheter som föräldrar att uppfostra och skola Domenic hemma, så hade det svenska LVU-systemet snart terroriserat Annie och Christer till fullständig underkastelse efter att pojken blev beslagtagen. Som det noterade i kammarrättens beslut i december 2009, så var Christer uppenbarligen en man som hade tvingats till underkastelse.

Beslutet noterar att Christer går med på allt som socialtjänsten på Gotland kräver. Paret Johansson gick med på att skriva in Domenic i skolan, att han skulle få alla vaccineringar, att han skulle få all annan hälso- och sjukvård och psykiatrisk vård som bedömdes nödvändig för Domenic av socialnämnden. De gick till och med så långt att de höll med socialnämnden om att Domenic var psykologiskt försenad som ett direkt resultat av att han inte hade gått på dagis, i förskola eller första klass. Paret Johansson befann sig exakt där Visbys socialtjänst ville ha dem: i fullständig underkastelse. En domstol som verkligen var bekymrad över ett barns välmående, oavsett hur vilseledd den var, skulle här ha dragit slutsatsen att med fullt samarbete från familjen vad gäller alla de olika terapeutiska förslagen, så borde behovet av att flytta barnet inte längre existera. Men detta var inte socialtjänstens mål.

Moment 22: Den yttersta grymheten

I december 2009, sex månader efter att deras käre son slets bort från dem, var Christer en man som var fullt villig att samarbeta med Visbys socialtjänst i ett försök att återföra Domenic till sin familj. I ett svuret uttalande inför kammarrätten, gick denne far med på att följa hela den vårdnadsplan som planerades för Domenic, med undantag för att Domenics vård skulle tillgodoses medan han fortsatte att bo i det föreskrivna familjehemmet. Paret Johansson var villiga att göra allt och vad som helst socialtjänsten på Gotland krävde, så att de till slut skulle få sin son återlämnad hem.

Den grymmaste aspekten av detta fall är fräckt registrerat i domstolsbeslutet i december 2009. I ett moment 22-scenario förlorar alltså paret Johansson sin son om de går med på hela LVU-vårdplanen, som innefattar föreskriven familjehemsplacering. Paret Johansson förlorar likväl sin son om de går med på LVU-vårdplanen, förutom den föreskrivna familjehemsplaceringen. I sin slutsats skriver domstolen:

”Frågan är härmed om behövlig vård kan ges på frivillig väg. I vårdplanen anges bl.a. att Dominic ska vara placerad i familjehem, vilket Annie Johansson och Christer Johansson inte har samtyckt till. Kammarrätten kan därmed konstatera att erforderligt samtycke till behövlig vård inte föreligger. Vid sådant förhållande ska länsrättens beslut att bereda Dominic vård enligt LVU stå fast. Överklagandena ska därför avslås.”

Med andra ord: Paret Johansson underkastade sig alla krav från socialtjänsten på Gotland. Dessa krav inbegrep vad vissa skulle beskriva som ett framtvingat domstolserkännande, att de hade gjort felaktiga val för Domenic vilket socialtjänsten anklagade dem för. Kraven inbegrep också att paret Johansson måste gå med på allt i LVU-vårdplanen, inklusive den föreskrivna familjehemsplaceringen för sin son. Därför var de utdömda om de underkastade sig alla krav och utdömda om de inte gjorde det. Den maximalt möjliga fogligheten uppnåddes med denna lidande familj, inklusive förnekandet av deras eget naturliga levnadssätt. Sedan, när de befann sig i fullständig underkastelse, förnekades de allting.

Hur ska man förstå detta fall?

De enkla och tydliga fakta är dessa: Ett kärleksfullt, lyckligt och hälsosamt barn togs utan rättsprocess från sina föräldrar av obestämbara (och felaktiga) ideologiska skäl. Hans familj blev sedan straffad för det trauma den hade upplevt, och därför att de inte helt enkelt fogade sig i förlusten av sitt barn. Det finns inget lagligt, inget logiskt och inget rättvist i detta scenario. Att detta kan hända i ett modernt och efter vad man kan anta demokratiskt land är helt obegripligt. Alla fria välvilliga medborgare, i alla världens länder, borde vara oroade när en stat har makten att ohindrad agera på detta sätt. Detta fall borde angå oss alla. Alla föräldrar, alla familjer, och alla som tror på mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet.

Internetadresser rörande detta fall

• Return Domenic Johansson to His Parents! (Facebook-grupp)

• Framställning till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (En anmälan av Sverige för brott mot Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna - pdf)

• Familj skulle flytta - då hämtades sonen (Artikel i tidningen Expressen)

• Dominic-fallet nu en världsnyhet (Artikel i tidningen Världen i dag)

• Hur den svenska riksdagen kunde rösta bort en mänsklig rättighet (Artikel på Rohus sajt om nya Skollagen)

Statlig "kidnappning" av svensk hemundervisad ifrågasätts i internationella protester

Åtta-årige Domenic Johansson, som skildes från sin familj av svenska myndigheter förra året, på grund av hans föräldrars beslut att hemundervisa honom, har föranlett internationella protester från människorättsgrupper, amerikanska hemundervisnings-organisationer och aktivister på internet.

Förra sommaren grep beväpnad polis pojken från ett flygplan, just som familjen höll på att flytta till moderns hemland Indien. Domstolens dokument visar det ursprungliga skälet till omhändertagandet; att Domenic var hemundervisad, något som fortfarande var lagligt i Sverige. Senare fastställdes myndigheternas beslut, och man lade till att pojken hade några hål i tänderna - som familjen planerade att behandla i Indien, och det faktum att pojken inte hade fått alla sina "rekommenderade" vacciner, som är helt frivilliga enligt Svensk lag. Domenic skildes från sina föräldrar - som fick en timmes övervakat besök var femte vecka. Han är nu utsatt för olika "psykiatriska behandlingar". Läs mer i en översatt version av The New American...

Tänk dig själv att vara i hennes situation

Du har blivit och är anklagad för att försumma ditt enda barn. Socialarbetare gör dessa anklagelser mot dig både skriftligt och i person. Dom både talar och skriver dock på svenska. Ditt första språk är engelska. Dina kunskaper i det svenska språket är mycket begränsade. Du vill förstå problemet. Du begär översättning, men din begäran faller på döva öron. Socialarbetarna som kommunicerar med dig förstår antingen inte engelska speciellt bra, eller så bryr de sig inte om att din svenska språkkunnighet är begränsad.

Din man är svensk och talar båda språken. Hellre än att förse dig med en översättning av anklagelserna mot dig, tycks de sociala myndigheterna förvänta sig att din man att översätta deras klagomål för dig. Men din man är också anklagad. Samma anklagelser väger lika tungt på hand skuldror. Han är lika upprörd, förvirrad och rädd som du. Trots detta, gör din man sitt bästa för att berätta vad de säger. Men han kan omöjligt svara på alla frågor du har till socialarbetarna som omhändertagit ditt barn. Dessutom tror du dig ha rättighet till direkta svar för det dom anklagar dig för. Du förväntar dig klarhet. Men de svar du får är på ett språk du inte förstår och händelserna äger rum i ett samhälle och i en kultur du är relativt obekant med. Istället finner du att dina behov av att förstå situationen, att begripa anklagelsen riktad mot dig helt ignoreras av socialarbetarna.

Socialtjänsten tar i från dig ditt enda barn, utan att ha lämnat någon skriftlig eller muntlig kommunikation till dig i ett språk du förstår. Efter ditt barn har blivit omhändertaget, har all språklig kommunikation med socialtjänsten varit på svenska, med undantag för två tillfällen, där översättning slutligen lämnades. Av de volymer av skriftliga meddelanden från socialtjänsten uppskattas bara tio procent har översatts till ett språk du förstår.

Annie Johansson finner sig i denna situation. Annie är född i Indien, hon har engelska som sitt modersmål. Hennes make, Christer, är född i Sverige men förstår och talar engelska tillräckligt bra för de två att mötas, bli kära, gifta sig, samt starta familj. För att sedan få sin familj krossad, utan full förståelse varför. Detta är bara en del av den orättvisa Annie Johansson har lidit av i händerna på Svenska Socialtjänsten och dess tjänstemän.

Vems barn är de egentligen?

Annie och Christer skulle flytta till Indien inom några månader. Hellre än att skriva in sitt enda barn i skolan bara för att avbrytas mitt i skolgången på grund av den nära förestående flytten, beslutade paret att invänta deras ankomst i Indien och skriva in Domenic i skolan där. Han var bara 7 år gammal. Men Gotlands socialtjänst fick sin vilja igenom, även fast undervisning i hemmet var en laglig möjlighet i Sverige då, och det är det fortfarande i skrivande stund.

I juni 2009 publicerades en artikel om familjen Johanssons situation, där ordförande för Gotlands barn- och utbildningsnämnd Lena Celion gjort det fullständigt klart att Annie och Christers föräldrarätt att leda undervisningen av deras barn inte skulle beviljas. Istället sade Celion att det är Domenics rätt att få vara inskriven i skolan, och det är kommunens plikt att att tvinga familjen att skriva in pojken, trots att familjen tydligt meddelat sina avsikter att lämna landet. Vems barn är Domenic? Är han Annies och Christers barn eller är han Gotlands kommuns barn?

Celion sa: "Det är hans rättighet. Vi gör detta för pojkens skull." För "pojkens skull" slet sociala myndigheterna en glad, frisk och älskad pojke från sina kärleksfulla föräldrars armar. Varför? För att tvinga honom att sitta i en byggnad bakom ett skrivbord i skolan varje dag när han bara några månader senare skulle ha gjort precis samma sak i en indisk skola, men med mindre trauma av att vara separerad från sina föräldrar i snart ett år. Med rättigheter som dessa är det nästan bättre utan rättigheter!

Gotland socialtjänst säger: Inga fler kameror!

Vi har fått besked om att fler restriktioner har lagts ut på familjen Johansson. Domenic och hans far har en kärlek till fotografering. Domenic har alltid lekt med sin fars kameror och familjen äger en stor samling av foton som Domenic själv har tagit under åren. På bilden nedan, som togs under deras sista tillstånd övervakas besök i april 2010, ser ni att Domenic entusiastiskt har fortsatt att dela denna kärlek med sin pappa under sin dyrbara timme av statligt övervakat besök med sina föräldrar en gång var femte vecka.

Idag har socialtjänsten sagt inga fler kameror! Domenic är inte längre tillåtet att dela hans kärlek för fotografering med sin älskade far. Som ni kan se på bilderna lider Domenic förfärligt av denna aktivitet. Inte undra på att socialtjänsten måste skydda honom från ytterligare traumatiska händelser som denna!

Särskild anmärkning: Domenic knäppte fotot av sin pappa ovan till vänster.

Vad som hände på mötet den 12 Maj... Vad gör vi nu?

Vid mötet den 12 Maj informerade sociala tjänstemän familjen Johansson att Dominic mår bra, att han har anpassat sig väl i foster hemmet, samt att det är där han kommer att stanna.

Såvitt vi förstår, kommer nu fallet tas upp i domstolen. Familjen Johansson behöver med all säkerhet en chans att försvara sig i rättsalen.

Både Annie samt Christers föräldrar har inte mått bra. Som man kan förstå har 11 månader av saknad, prövningar och diskriminering tagit hårt på familjen. Dom behöver allt stöd dom kan få. Speciellt Christer, håll honom i era tankar. Han tar hand om familjen samtidigt som han kämpar vidare med berget av orättvisa. 

En lång kamp återstår.