Tänk dig själv att vara i hennes situation

Du har blivit och är anklagad för att försumma ditt enda barn. Socialarbetare gör dessa anklagelser mot dig både skriftligt och i person. Dom både talar och skriver dock på svenska. Ditt första språk är engelska. Dina kunskaper i det svenska språket är mycket begränsade. Du vill förstå problemet. Du begär översättning, men din begäran faller på döva öron. Socialarbetarna som kommunicerar med dig förstår antingen inte engelska speciellt bra, eller så bryr de sig inte om att din svenska språkkunnighet är begränsad.

Din man är svensk och talar båda språken. Hellre än att förse dig med en översättning av anklagelserna mot dig, tycks de sociala myndigheterna förvänta sig att din man att översätta deras klagomål för dig. Men din man är också anklagad. Samma anklagelser väger lika tungt på hand skuldror. Han är lika upprörd, förvirrad och rädd som du. Trots detta, gör din man sitt bästa för att berätta vad de säger. Men han kan omöjligt svara på alla frågor du har till socialarbetarna som omhändertagit ditt barn. Dessutom tror du dig ha rättighet till direkta svar för det dom anklagar dig för. Du förväntar dig klarhet. Men de svar du får är på ett språk du inte förstår och händelserna äger rum i ett samhälle och i en kultur du är relativt obekant med. Istället finner du att dina behov av att förstå situationen, att begripa anklagelsen riktad mot dig helt ignoreras av socialarbetarna.

Socialtjänsten tar i från dig ditt enda barn, utan att ha lämnat någon skriftlig eller muntlig kommunikation till dig i ett språk du förstår. Efter ditt barn har blivit omhändertaget, har all språklig kommunikation med socialtjänsten varit på svenska, med undantag för två tillfällen, där översättning slutligen lämnades. Av de volymer av skriftliga meddelanden från socialtjänsten uppskattas bara tio procent har översatts till ett språk du förstår.

Annie Johansson finner sig i denna situation. Annie är född i Indien, hon har engelska som sitt modersmål. Hennes make, Christer, är född i Sverige men förstår och talar engelska tillräckligt bra för de två att mötas, bli kära, gifta sig, samt starta familj. För att sedan få sin familj krossad, utan full förståelse varför. Detta är bara en del av den orättvisa Annie Johansson har lidit av i händerna på Svenska Socialtjänsten och dess tjänstemän.

Vems barn är de egentligen?

Annie och Christer skulle flytta till Indien inom några månader. Hellre än att skriva in sitt enda barn i skolan bara för att avbrytas mitt i skolgången på grund av den nära förestående flytten, beslutade paret att invänta deras ankomst i Indien och skriva in Domenic i skolan där. Han var bara 7 år gammal. Men Gotlands socialtjänst fick sin vilja igenom, även fast undervisning i hemmet var en laglig möjlighet i Sverige då, och det är det fortfarande i skrivande stund.

I juni 2009 publicerades en artikel om familjen Johanssons situation, där ordförande för Gotlands barn- och utbildningsnämnd Lena Celion gjort det fullständigt klart att Annie och Christers föräldrarätt att leda undervisningen av deras barn inte skulle beviljas. Istället sade Celion att det är Domenics rätt att få vara inskriven i skolan, och det är kommunens plikt att att tvinga familjen att skriva in pojken, trots att familjen tydligt meddelat sina avsikter att lämna landet. Vems barn är Domenic? Är han Annies och Christers barn eller är han Gotlands kommuns barn?

Celion sa: "Det är hans rättighet. Vi gör detta för pojkens skull." För "pojkens skull" slet sociala myndigheterna en glad, frisk och älskad pojke från sina kärleksfulla föräldrars armar. Varför? För att tvinga honom att sitta i en byggnad bakom ett skrivbord i skolan varje dag när han bara några månader senare skulle ha gjort precis samma sak i en indisk skola, men med mindre trauma av att vara separerad från sina föräldrar i snart ett år. Med rättigheter som dessa är det nästan bättre utan rättigheter!

Gotland socialtjänst säger: Inga fler kameror!

Vi har fått besked om att fler restriktioner har lagts ut på familjen Johansson. Domenic och hans far har en kärlek till fotografering. Domenic har alltid lekt med sin fars kameror och familjen äger en stor samling av foton som Domenic själv har tagit under åren. På bilden nedan, som togs under deras sista tillstånd övervakas besök i april 2010, ser ni att Domenic entusiastiskt har fortsatt att dela denna kärlek med sin pappa under sin dyrbara timme av statligt övervakat besök med sina föräldrar en gång var femte vecka.

Idag har socialtjänsten sagt inga fler kameror! Domenic är inte längre tillåtet att dela hans kärlek för fotografering med sin älskade far. Som ni kan se på bilderna lider Domenic förfärligt av denna aktivitet. Inte undra på att socialtjänsten måste skydda honom från ytterligare traumatiska händelser som denna!

Särskild anmärkning: Domenic knäppte fotot av sin pappa ovan till vänster.

Vad som hände på mötet den 12 Maj... Vad gör vi nu?

Vid mötet den 12 Maj informerade sociala tjänstemän familjen Johansson att Dominic mår bra, att han har anpassat sig väl i foster hemmet, samt att det är där han kommer att stanna.

Såvitt vi förstår, kommer nu fallet tas upp i domstolen. Familjen Johansson behöver med all säkerhet en chans att försvara sig i rättsalen.

Både Annie samt Christers föräldrar har inte mått bra. Som man kan förstå har 11 månader av saknad, prövningar och diskriminering tagit hårt på familjen. Dom behöver allt stöd dom kan få. Speciellt Christer, håll honom i era tankar. Han tar hand om familjen samtidigt som han kämpar vidare med berget av orättvisa. 

En lång kamp återstår.