Annie och Christer skulle flytta till Indien inom några månader. Hellre än att skriva in sitt enda barn i skolan bara för att avbrytas mitt i skolgången på grund av den nära förestående flytten, beslutade paret att invänta deras ankomst i Indien och skriva in Domenic i skolan där. Han var bara 7 år gammal. Men Gotlands socialtjänst fick sin vilja igenom, även fast undervisning i hemmet var en laglig möjlighet i Sverige då, och det är det fortfarande i skrivande stund.
I juni 2009 publicerades en artikel om familjen Johanssons situation, där ordförande för Gotlands barn- och utbildningsnämnd Lena Celion gjort det fullständigt klart att Annie och Christers föräldrarätt att leda undervisningen av deras barn inte skulle beviljas. Istället sade Celion att det är Domenics rätt att få vara inskriven i skolan, och det är kommunens plikt att att tvinga familjen att skriva in pojken, trots att familjen tydligt meddelat sina avsikter att lämna landet. Vems barn är Domenic? Är han Annies och Christers barn eller är han Gotlands kommuns barn?
Celion sa: "Det är hans rättighet. Vi gör detta för pojkens skull." För "pojkens skull" slet sociala myndigheterna en glad, frisk och älskad pojke från sina kärleksfulla föräldrars armar. Varför? För att tvinga honom att sitta i en byggnad bakom ett skrivbord i skolan varje dag när han bara några månader senare skulle ha gjort precis samma sak i en indisk skola, men med mindre trauma av att vara separerad från sina föräldrar i snart ett år. Med rättigheter som dessa är det nästan bättre utan rättigheter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar